Himlen är grönvit

5-0. Jäklar vad skönt. Nu ska vi väl snart slippa bottenstriden?

Moderatstyret drabbar jämställdheten

Under de tre år som Fredrik Reinfeldt (M) varit statsminister i Sverige har jämställdhetsmålen förvandlats till tomma floskler och inkomstklyftorna mellan män och kvinnor har ökat dramatiskt.

Enligt riksdagens utredningstjänst har den genomsnittliga årliga inkomstskillnaden mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kronor sedan 2006. Det motsvarar drygt 1 000 kronor per ­månad.

Samtidigt har 161 000 kvinnor blivit fattiga av det moderata styret av landet.
Konsekvenserna av högerpolitiken talar sitt tydliga språk. Regeringen har fått Sverige att ta ett stort steg bakåt när det gäller jämställdheten i Sverige.

Om Sverige ska få en politik som utjämnar inkomstskillnader och skapar förutsättningar för jämställdhet krävs en rödgrön regering.

Eftersom moderaterna håller stämma i Västerås passade jag på att skriva denna insändare, publicerad i dagens vlt.

Inga bögar bland ”de blå”

Efter ett uttalande av fotbollsspelaren Paul Elliott (som spelat för bland annat Celtic, Chelsea och Aston Villa) om att han känner till minst tolv homosexuella spelare har en diskussion om varför det finns så få öppet homosexuella fotbollsspelare påbörjats.

I en intervju med tidningen QX säger Hammarbymålvakten Raami Shaaban att det sannolikt måste finnas fler fotbollsspelare som är gay.
– Ingen har ju kommit ut än, men sannolikheten är ju stor att det skulle finnas någon som är gay. Jag skulle i alla fall inte förändra min syn på honom. Det är ju fortfarande en människa jag tycker om, förutsatt att jag tyckte om honom innan han kom ut.

Men det finns självklart dem som inte är fullt lika moderna som Shaaban.

För lite mer än tio år sedan offentliggjorde VSK-tränaren Lennart ”Liston” Söderberg att homosexuella inte var välkomna i laget.  Han påstod dessutom att man inom damfotbollen inte välkomnade dem inte var flator.

Italiens förbundskaptenen Marcello Lippi har nyligen förklarat i en intervju att han inte tror att det skulle fungera med homosexuella i landslaget (Gli azzurri, ”de blå”). 

Som vi alla vet finns det aldrig några problem med heterosexuella spelare?

Bara döda fiskar flyter med strömmen

För ett par dagar sedan publicerades på DN Debatt en debattartikel av fyra ledande socialdemokrater från Stockholmområdet. I artikeln propageras för en politik som enligt artikelförfattarna ska vinna väljare i Stockholms medelklassområden.

Svenska Dagbladet har hyllat artikeln. Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman har återigen blivit förbannad över (S) opålitliga ställning i bostadspolitiken. Från vänsterkanten av bloggosfären har Sundbybergs bästa bloggare Helena Duroj gett följande kommentar:

”När de egna gamla S-väljarna röstar på sverigedemokraterna eller inte alls kan partiet antingen aktivt försöka vinna tillbaka dem, eller också gräva ett dike för att på allvar distansera sig från dem. De fyra socialdemokrater som skrev på gårdagens debattartikel är säkra på att framgången ligger i att glömma arbetarrörelsen och ömka den stockholmska medelklassen:
Ge dem villor och fler privatskolor, bygg ut deras trafiksystem och sänk skatterna i deras favoritbranscher, så de slipper lida förödmjukelsen att mitt i all karriärframgång sakna någon bekvämlighet.”

Debattartikeln i DN berör med en ljusblå ton ämnen som friskolor, skattenivåer och trafikfrågor, men det är ändå vad artikeln säger när det gäller arbetsrätt och bostadspolitik som får mig att reagera starkast.

”Anställningstryggheten måste bli en omställningstrygghet. Det innebär att lagen om anställningsskydd snarare bör bli en lag som ger individen rätt till omskolning eller kompetensväxling vid arbetsbrist, än ett snävt sätt att räkna anställningsår.”

De fyra socialdemokraterna (eller som Aftonbladet kallar dem: tre socialdemokrater och en PR-konsult) går här längre än vad Fredrik Reinfelt och högeralliansen vågat göra. Det är ett frontalangrepp på LAS, helt i linje med den kampanj som bedrivits hårt av Svenskt Näringsliv under den gångna sommaren. Hur modernt och fräscht är det?

När det kommer till bostadspolitiken är artikelförfattarna även här noga med att värna medelklassens intressen. Alla ska ha rätt att bo i villa, men vad händer med rätten att bo i hyresrätt för dem vars bostad ombildas till bostadsrätt?

”Att bo i eget hus eller i bostadsrätt i storstäderna har alltför länge setts som en form av lyxboende av ledande socialdemokrater. Därför har det inte heller varit riktigt accepterat att ge fler människor den möjligheten. Vi anser tvärtom att vi måste underlätta för fler att göra boendekarriär. En bostadspolitik för blandade upplåtelseformer och nya former av allmännytta, som radhus eller småhus är nödvändigt.”

Lägg märke till två begrepp i citatet ovan. För det första: ”boendekarriär”. En naturlig sådan innebär uppenbarligen att den naturliga höjdpunkten i ”karriären” är att man bor i villa. Att det skulle kunna finnas människor som föredrar annan boendeform känner man inte till. Det andra begreppet värt att kommentera, ”blandade upplåtelseformer”, är ett så urvattnat begrepp att det kan innebära i stort sett vad som helst.

”Blandade upplåtelseformer” innebär aldrig eller sällan att det ska byggas billiga hyresrätter och studentbostäder i villagettona. Istället är det miljonprogramslägenheter som ska ombildas till bostadsrätter.

Sen finns det självklart ett perspektiv på detta med bostadspolitiken som inte går att sticka under stolen med. De stora värdeökningarna som skett på bostadsmarknaden har gjort många som ägt sitt boende till stora vinnare.  Att detta i sin tur skapat en boendebubbla och ordentliga fantasipriser i storstadsregionerna är baksidan av samma mynt.

Parallelt med detta har det i Sverige bedrivits en politik som i första hand gynnar bostadsrättsinnehavare och villa ägare. Hyresgäster har inte omfattats av rot-avdraget och bristen på statliga subventioner till upprustning av hyresfastigheter har lett till att många hyresbostäder runt om i landet har en riktigt dålig standard. Därför borde en rödgrön regerings målsättning inom det bostadspolitiska området vara att rusta miljonprogrammen och bygga bort bostadsbristen och inte att göra det än bättre för dem som redan har det bra.

VI-journalisten Jenny Morelli skriver med anledning av debattartikeln i DN på sin blogg om hur hon själv förhåller sig till detta med klass och boende. Förhoppningsvis finns det andra svar på de frågor hon ställer än den smygmoderata politik de fyra artikelförfattarna presenterar i sin artikel?

”Vilken politik kan få mig att känna framtidstro?
Vilken politik kan övertyga mig om att det kommer gå lika bra för mina barn som barnen i huset i Djursholm?
Måste jag blir en klättrare?”

Den politik som ska ligga till grund för en eventuell rödgrön regering kan inte bara baseras på ett cyniskt röstmaximerande spel om väljarna. Om man istället för att presentera nya  politiska förslag väljer att kopiera högeralliansens blir resultatet att högern vinner – även om de rödgröna tar hem regeringsmakten.

Därför ogillar jag uttrycket ”välfärdens kärna”

Jag har sedan jag för någon vecka sedan satt igång med bloggandet igen skrivit alldeles för ofta om detta med ”välfärdens kärna”. Det är ett politiskt laddat högerord som ger sken av att det finns en hel del av den kommunala välfärden som bara är slöseri och som man egentligen skulle kunna klara sig utan. Enligt Timbro rör det sig om så mycket som en femtedel av den kommunala budgeten, enligt andra om 5%, men hela diskussionen i sig förskjuter perspektivet till ett, för oss som vill ha en stark gemensam välfärd, retoriskt och ideologiskt underläge.

Istället för att diskutera hur vi kan förbättra välfärden diskuteras det nu vad som är ”politskt ögongodis” och slöseri. Det är därför jag ogillar uttrycket ”välfärdens kärna”. I denna veckas Dagens samhälle är jag även på ledarplats citerad med citatet:  ”Jag känner att jag ogillar uttrycket lika mycket som jag ogillar uttrycket skattetryck”.

Skattetryck är som politiskt värdeladdat ord också väldigt effektivt när det gäller att förskjuta perspektiven. Det blir så mycket mer negativt när man talar om skattetryck istället för skatt. Vem vill vara för ett ökat ”tryck”?